Arbetet i öst – några glimtar

”Vad gör vi här egentligen… och varför håller vi på med detta?” undrar Johannes Marsielle och jag en sen kväll i mars på en avlägsen del på flygplatsen i Helsingfors. Vi trevar omkring i halvmörkret på väg till gate nummer X där flyget till Ekanterinburg väntar. Det sitter bara några få medresenärer i den kyliga avgångshallen. Det känns halvfruset och allt annat än entusiastiskt. Vi befinner oss ännu en gång på väg till Ural, närmare bestämt till Sofia-seminariet som är en del av den socialterapeutiska verksamheten Blagoe delo i lilla staden Werch-Nejvinski, 70km norr om miljonstaden Ekaterinburg.

Ankomst vid fem på morgonen lokal tid, en timmes bilresa till Blagoe-delo, några timmars sömn och sen skall vi vara redo. Hjärtlig välkomst av seminaristerna, av medarbetarna och av vännerna som deltar i dagverksamheten. Redan nu har frågan ”vad gör vi här och varför” förlorat sin betydelse.

Vi undervisar andra årets seminarister parallellt med en grupp nybörjare: Christine Breitenstein, musikpedagog från RSH i Norge är med så även Senta Stein från den socialterapeutiska verksamheten Weckelweiler i Tyskland. Många seminarister kommer långväga ifrån, de bor i Blagoe delo och sover trångt på smala militärbritsar och lagar sina enkla måltider i ett minipentry. Trots detta eller just därför råder det en glädjefull, nästan familjär stämning.

Omkring 70 unga och gamla personer med funktionsnedsättning kommer regel- bundet till Blagoe delo för att arbeta i verkstäderna, hjälpa till på kontoret mm, samt att delta i teaterstudion. Ibland deltar den ene eller andra även på seminariet. Dessa människor är liksom själen i hela huset och de bidrar till att seminariet får en dimension av liv och värme. Varje gång får vi förmånen att få se en teaterföreställning, denna gång är det ”Eugen Onegin”. Det är återigen en fantastisk upplevelse det blir bara bättre för varje gång. Denna föreställning gjorde sedan succé dels i Ekaterinburg där hög uppsatta politiker satt i tårar, samt även i Moskva dit gruppen reste till den första stora kongressen för människor med handikapp i Ryssland. ”Blagoe delo har förändrat mitt liv från grunden, det har fått mening och glädje” berättar Slava som är en av aktörerna. ” Min son fick inte se något annat än våra två rum, innan han kom hit, nu har han huvudrollen i spelet, har rest till Sverige, Norge, Moskva…”, berättar ”Eugen Onegins” Mamma.

Blagoe delo har blivit ett pilotprojekt på politiskt nivå där man arbetar med att förverkliga FN konventionen.

Rätt som det är sitter Vera Simakova, Christine, Senta, tolken Julia och jag på ett litet propeller flygplan som skall ta oss 100 mil bort till nordvästra Sibirien till ännu en ny okänd stad i närheten av Surgut (se tidigare rapport på hemsidan).

Ännu ett samarbetsprojekt med Sofia-seminariet. Fyrtio deltagare som är lärare, konstpedagoger, speciallärare, föräldrar till barn med handikapp etc. väntar på oss. Okända människor på okänd plats och så händer miraklet ”människomöten” som gör att vi inte vill skiljas sista dagen för att vi har blivit vänner för att vi har talat om existentiella frågor, och för att vi vill fortsätta att lära av varandra.

”Vad gör vi här och varför?” Vilken fråga!!!
Brigitte Deck