”VI KAN INTE SE VÄRLDEN – MEN VI KAN FÅ VÄRLDEN ATT SE OSS!”
Dessa ord yttrades av en blind kvinna, en danslärare från Nepal, under ett panelsamtal på 1:a världskongressen för människor med särskilda behov och förmågor. Kongressen ägde rum 7 – 10 september 2017 i den ryska universitetsstaden Jekaterinburg, i Sverdovskregionen, dvs. vid Uralbergen på gränsen mellan den europeiska och den asiatiska delen av Ryssland. Regionen är ungefär hälften så stor som Tyskland, har 4,3 miljoner invånare och ett eget regionalt styre, ”Duma” med en Moskva utnämnd guvernör. Det var bland andra han som talade vid den festliga öppningsceremonin. Kongressen som hade förberetts i ett antal år kom till stånd genom ett samarbete mellan civila samhället och statliga organ: Thomas Kraus, initiativtagare från organisationen ”In der Begegnung leben” Berlin, Vera Simakova med Blagoe Delo socialterapeutisk verksamhet i Verchnjevinski, Petter Holm, Nordiska förbundet för läkepedagogik och socialterapi (NO), blindorganisationen White Cane (RU) i samarbete med guvernören och socialministern från Sverdlovskregionen.
Det kom mer än 700 deltagare från 28 olika länder världen över. Gruppen från Nya Zeeland hade rest längst och fick en extra applåd. Norge, Finland och Danmark var på plats, tyvärr saknades Sverige!* Till öppningsceremonin i stora sportpalatset kom det ca 1300 besökare, det var en festlig tillställning med många fantastiska konstnärliga bidrag samt professionell rysk dans och allsång.
Den som trodde att stämningen skulle vara dämpad och problemfylld med tanke på så många människor med alla tänkbara olika slags funktionsnedsättningar kunde inte haft mera fel. Från första stund fylldes denna jättebyggnad med en enorm potential av glädje, kreativitet och socialt engagemang. Redan vid invigningsceremonin fick vi se prov på fantastiska prestationer där deltagarna överträffade sig själva. De tog sig i rullstol och med proteser upp på scen för att sedan visa akrobatik och dans i världsklass. Varje morgon presenterade sig olika grupper genom konstnärliga framföranden som musik, dans, bild, sång, skådespel m.m.
Under panelsamtalen var det inte tal om vad samhället kan göra för människor med funktionsnedsättningar utan tvärtom, vad de kan tillföra samhället.
”Vi behöver kämpa med våra svårigheter och utvecklar därför förmågor som vi kan ge till samhället”, ”Vi måste också hjälpa, kan inte bara förvänta oss hjälp”, ”Det är vi som måste börja så att samhället kan förändras”, ”DU är själv ansvarig för din lycka”, ” Vår väg hör till oss”, ” Jag har inga ben men kan stå upprätt för mina värderingar och rättigheter”.
Det blev än mer synligt att alla människor bär medansvar hur samhället utvecklas och att var och en kan bidra med sin speciella förmåga.
Efter dessa morgonpresentationer och kaffepaus var det dags att bege sig till en av de 43 olika workshops som delvis var inhysta i sportpalatset men även på andra platser i närheten. Ett trettiotal stora bussar stod beredda med transporter samt otaliga volontärer, poliser m.m. Det fanns workshops i musik, dans, sport, film, konsthantverk samt studie – och samtalsgrupper av olika slag. Workshopsledarna kom från världens alla hörn. Kongressen var trespråkig: ryska, engelska och tyska.
Måltiderna, lunch och middag, serverades i två stora fina matsalar i grannbyggnaden ”Kosmos”. På eftermiddagarna var det dags för 15 olika guidade exkursioner i stan, museer, kyrkor, historiska platser m.m. På kvällarna genomfördes olika kulturella program. En av höjdpunkterna var besöket i Filharmonin med stadens filharmoniska orkester. Det fanns inga hissar i byggnaden men en hel skara med unga starka män stod på rad, beredda att bära alla besökare i rullstol uppför de två trapporna! Det var en upplevelse att se alla dessa hjälpande händer vart man än kom! Det var tack vare alla dessa organisatörer, volontärer, workshopsledare, översättare, tekniker m.m. som det gick att genomföra detta gigantiska äventyr utan några nämnvärda incidenter. Kongressen blev mycket positivt uppmärksammad i rysk media, tv och tidningar följde med på alla tillställningar.
Kongressen avslutades med en äkta rysk bal i stor stil i konserthallen på ”Kosmos”. Stadens teatrar hade lånat ut balkläder för öppningsdefilén och en dress-code hade skickats ut till alla deltagare flera veckor i förväg. Med alla volontärer, delegater och organisatörer var det över 1000 människor som valsade runt i de mest fantastiska långklänningar, kostymer och folkdräkter. Det dansades polka, mazurka, polonäs m.m. till den ståtliga liveorkesterns toner. Senare gällde det att försöka få en skymt av och komma åt den enorma världskongresstårtan som rullades fram med sprakande ljus. Mirakulöst nog fanns det plats för allt och alla även för rullstolsdans! Stämningen var på topp och kvällen blev till en oförglömlig upplevelse för deltagarna världen över.
Många nya vänner fann varandra, erfarenheter och kontaktadresser byttes ut, den tredje regionala ryska kongressen är planerad i september nästa år i Sevastopol.
”Sverdlovskregionen har visat att de kan föra dialog med andra länder kring integration. Vi kan även visa på framsteg men är bara i början av vägen när vi jämför med många europeiska länder, men – vägen vi valde är den rätta.” Det var socialministern som yttrade dessa ord under den officiella avslutningen. Till sist tonade den gemensamma sången: We are the world…(av Michael Jackson) i rummet och duvor skickades mot skyn som tecken för fortsatt positivt samarbete mellan människor med särskilda behov och förmågor och deras organisationer i världen, när det gäller att skapa och utveckla ett inkluderande och rättvist samhälle.
”När du känner värme i ditt hjärta då minns du oss” sa en argentinsk vän vid avskedet.
Ja det var mycket värme vi bar med oss hem till alla världens hörn från denna stora manifestation för kreativitet, fred och kärlek.
Brigitte Deck
* Genom ett kontinuerligt samarbete med Sverige sen många år tillbaka har arbetet inom läkepedagogik och socialterapi grundats och utvecklats i Jekaterinburg.
Läs mer om det i LÄS nr ? och i Forum för Antroposofi nr 3/ 2016. ”Som himlen på jorden….” en plats i Ural. Brigitte Deck